Vilken mardröm...
Anton , min hjälte, ligger på operationsbordet & jag sitter med de andra barnen i ett stelt rum i väntan på att läkaren ska komma.
En MKT god & gammal vän till mig jobbar som narkossyrra, kommer grönklädd, tar min hand & sätter sig tätt intill mig. När jag ser hennes tårande ögon så känner jag hur jag blir alldeles kall & stel. Känner mig svimfärdig & vill inte höra mer. ORKAR INTE HÖRA MER!!!!!!
Hon säger att operationen kommer att dra ut på tiden, vi har redan suttit 7 timmar!!??, p g a att cystan är inkapslad i en artär men att läkarna gör så gott de kan & att det är MKT duktiga neurokirurger som hjälper Anton.
Carro & Adde som sitter & halvsover vaknar när jag bryter ihop. - Vad mamma, VAD?? säger Carro yrvaket men med stora ögon.
Monica, min vän, informerar barnen samtidigt som hon håller om mig.
Jag gråter hejdlöst, tårarna tar aldrig slut.
Huxflux är jag inne i operationssalen & ser min lilleman liggande på operationsbordet. Det tickar & tjuter av alla apparater som han är uppkopplad till. Ett virrvarr av sladdar går ut från hans lilla kropp. Han är inlindad som en grön kåldolme. Hans ansikte & huvud är täckt av en grön duk, ögonen är tejpade & i hans mun är en tub som ger han narkosgas. Det ända som vittnar om att det är Anton är hans Vavva ( hans nalle) som sitter vid sidan om & bevakar det hela.
Jag svävar omkring som en osynlig ande i rummet. De 2 läkare som "grejar" i hans huvud samtalar hela tiden med varandra när dom tittar i sina microskop.
Plötsligt så tjuter ett larm alla släpper vad de håller på med & jag ser hur narkosläkaren tar kommandot.- Flimmer säger han. Atropin NU! skriker han.
Jag är tillbaka i rummet men mina barn.
Jag gråter. De gråter. Vi håller om varandra.
Jag hör hur Adde ber Gud om att rädda hans lillebror.
Åh vad huvudet värker.
Jag gråter. Ögonen är svullna & de år knappt att öppna.
Jag märker hur jag ligger i sängen & att kudden är blöt.
Det tar ett bra tag innan jag inser att jag har har drömt. En hemsk mardröm.
Det är svårt att sluta gråta.
En MKT god & gammal vän till mig jobbar som narkossyrra, kommer grönklädd, tar min hand & sätter sig tätt intill mig. När jag ser hennes tårande ögon så känner jag hur jag blir alldeles kall & stel. Känner mig svimfärdig & vill inte höra mer. ORKAR INTE HÖRA MER!!!!!!
Hon säger att operationen kommer att dra ut på tiden, vi har redan suttit 7 timmar!!??, p g a att cystan är inkapslad i en artär men att läkarna gör så gott de kan & att det är MKT duktiga neurokirurger som hjälper Anton.
Carro & Adde som sitter & halvsover vaknar när jag bryter ihop. - Vad mamma, VAD?? säger Carro yrvaket men med stora ögon.
Monica, min vän, informerar barnen samtidigt som hon håller om mig.
Jag gråter hejdlöst, tårarna tar aldrig slut.
Huxflux är jag inne i operationssalen & ser min lilleman liggande på operationsbordet. Det tickar & tjuter av alla apparater som han är uppkopplad till. Ett virrvarr av sladdar går ut från hans lilla kropp. Han är inlindad som en grön kåldolme. Hans ansikte & huvud är täckt av en grön duk, ögonen är tejpade & i hans mun är en tub som ger han narkosgas. Det ända som vittnar om att det är Anton är hans Vavva ( hans nalle) som sitter vid sidan om & bevakar det hela.
Jag svävar omkring som en osynlig ande i rummet. De 2 läkare som "grejar" i hans huvud samtalar hela tiden med varandra när dom tittar i sina microskop.
Plötsligt så tjuter ett larm alla släpper vad de håller på med & jag ser hur narkosläkaren tar kommandot.- Flimmer säger han. Atropin NU! skriker han.
Jag är tillbaka i rummet men mina barn.
Jag gråter. De gråter. Vi håller om varandra.
Jag hör hur Adde ber Gud om att rädda hans lillebror.
Åh vad huvudet värker.
Jag gråter. Ögonen är svullna & de år knappt att öppna.
Jag märker hur jag ligger i sängen & att kudden är blöt.
Det tar ett bra tag innan jag inser att jag har har drömt. En hemsk mardröm.
Det är svårt att sluta gråta.
Jag går in till Carro, hon är fortfarande vaken. Jag lägger mig brevid henne & berättar.
Vi går upp tillsammans, tänder ett ljus & dricker en kopp te.
Jag tittar på klockan. Den är halv 3.
När jag ligger i sängen igen så inser jag att mardrömmen jag nyss vaknat upp ifrån kan snart vara verklighet.
Kommentarer
Postat av: J
:)
Trackback
